Om bibliotekarien som lärare

Deltog i en temadag på KTHB häromveckan.


Jag tänker att jag inte tog hänsyn till kontexten tillräckligt mycket. Där fanns en påbörjad diskussion om vad specifikt vi bibliotekarier kan bidra med när det gäller att berätta om otillåten plagiering för studenterna. Vi har relativt sett många möten med studenterna. Lärare träffar de studenter som han eller hon möter i egenskap av kursansvarig eller föreläsare och inte minst i handledningssituationerna.


Att diskussionen förs vid ett tekniskt universitet är i sig väsentligt att utgå ifrån. Det är det jag menar med kontext. Det finns även konstnärliga utbildningar vid lärosätet. De traditioner som varje disciplin säger sig ha kring refererande och citerande är den utgångspunkt som, vare sig man vill eller ej, inte går att komma ifrån. Strukturer och former vid universiteten har en viss rigiditet. Det är innehållet som ska vara originiellt och nyskapande och inte formerna. "Content is still king" i det sammanhanget, kan man säga. Det blir lättare att dela resultat och tankar om de citeras och refereras på ett hederligt sätt. Det är en pedagogisk fråga för lärare och bibliotekarier att förstå och också omfatta ett källkritiskt förhållningssätt.


Om jag ska vara självkritisk så blev min utgångspunkt samhällsvetenskapernas domän, eller som jag själv tog upp, mitt huvudämne är humanistiskt. Jag tror trenden vid KTH är att man rör sig mot att öppna gränser och röra sig mellan disciplinerna. Även om vetenskapens specialisering kräver djupa studier så är det möjligt att samarbeta med forskare från andra kulturer.


Även om vetenskapsteori innehåller kunskapande om forskning i såväl teknik som inom psykologi eller fysik så är utgångspunkten att den vetenskapliga verksamheten alltid pågår i ett socialt sammanhang. Därmed inte sagt att kunskapens karaktär eller form av nödvändighet ter sig social i sig. Jag fick en fråga efteråt kring saken. Man kan se uppdelningen som godtycklig, arbiträr, blev mitt svar men jag är inte säker på om frågeställaren ville fortsätta ett samtal bortom dikotomin eller om han ville tillrättalägga det jag sa.


Jag tror att han var inne på att uppdelningen var obsolet, föråldrad. Jag tror han hade en poäng och att jag underskattade publiken genom att vara svepande kring min egen förförståelse av vetenskaperna och den betydelse det får när jag ska iscensätta en undervisningssituation som bibliotekarie. Det kändes ovant att någon ber mig förtydliga och utveckla mina tankegångar för deras egen skull.

Intrycket är att vi först behöver synliggöra att forskningsbibliotekarier de facto undervisar och så har gjort i alla tider. Det verkar vara ett okänt faktum vid många lärosäten eftersom vi är en tyst yrkeskår som av olika anledningar inte funnits med i samtal som förs kring bibliografiska referensers roll, plagiering eller källkritik.

Om Informationssökning

Informationssökning är inte ett helt lätt begrepp eftersom det ofta finns en teknisk/naturvetenskaplig syn på information och data i det begreppet. Jag byter ofta ut begreppet mot andra när jag talar och skriver beroende på vem jag talar med. Vilken kunskapssyn man har påverkar hur man ser och agerar i sin som bibliotekarie, även om man kanske inte tänker på det i vardagen.

Inom samhällsvetenskap och humaniora så vill man hitta material och dokument och är beroende av dem. Sökandet är en del i lärprocessen så att analysen av dokumenten (t ex läsande av abstract) och kunskapandet blir en del av själva söket eller hittandet av kunskap. Den kunskapen ska sen smältas och integreras.

Nu förtiden är det möjligt eftersom gränssnitten är användarvänliga. Vår roll som jag uppfattar den, blir att lämna tillbaka ansvaret för sökandet till användaren och kanske föreslå lämplig databas och vara bollplank mer än att utföra sökningar. Samtidigt kan man upptäcka att såväl problemformulering som analys blir något man blir inbjuden till när man har denna nya roll.

Jag tror inte att detta med lärprocesser och att söka, hitta, skriva hänger ihop med lärande är annorlunda inom grundutbildning och viss forskning inom teknik. Men det återstår att upptäcka.

Om bevis och tolkning

Ska förbereda databasdemo för distriktssköterskor och fortbildning i folkhälsoarbete men fastnar i kurskravet på evidensbaserat tänkande. Jag känner att det för mig är omöjligt att inte begripa sammanhanget där jag är ombedd att medverka.

Ramlar in i oerhört intressant kontrovers inom evidensbaserad medicin. Jag märker att jag klarar av att bara liksom nosa på de olika argumenten som ganska självklart rör både ontologiska och epistemologiska utgångspunkter. Lägger åt sidan. Men nu har jag lärt mig: skriv först några rader. Dokumentera först själva essensen i det du finner - så kan du släppa saken och jobba vidare. Jobba innebär för mig något helt annat än att skapa kunskap. Mitt arbete är att hitta en vinkel på hur jag i ett visst sammanhang gör källorna begripliga och relevanta. Finns ett uns av eget engagemang så märks det i föreläsningssalen. Finns det inget patos så är studenterna de första att reagera.

Ska lämna ut fjärrlån vid informationspunkten. Låntagaren har beställt Time and Narrative av ingen mindre än Paul Ricœur. På engelska förelåg den i tre volymer och jag säger först nåt meningslöst om att det är ett verk eller en bok trots tre delar. Jo, det är hon medveten om. Då kan jag inte hålla mig och utbrister: - Åh tänk att du ska ägna tid åt Time and Narrative! Jag är inte burdus utan snarare ganska lågmäld och mild i mitt tonfall.

Låntagaren ryggar ändå tillbaka uppenbart överraskad av det bibliotekspersonalen kläcker ur sig. Hon tittar på mig först som om hon inte riktigt vet om jag driver med henne eller ej. - Blir du avundsjuk, frågar hon. - Jo, ja kanske det, svarar jag, lite avund känner jag nog i ärlighetens namn. Jag tänker att jag får göra andra saker i mitt jobb som är roliga men säger det inte. Utan jag säger: - Och tänk vilken tur du har som kan läsa den i översättning, det hade ju varit jobbigt att läsa verket på originalspråk! Jag säger något om att hon får ursäkta mig men Ricœur är min favoritfilosof och jag ber om tillåtelse att ge mitt favoritcitat av honom.. Hon ser förvånad ut och rätt överrumplad men hon fick ett vänligt bemötande och hon fann sig och berättade att Ricœur är rätt inne inom pedagogiken just nu. - Det var intressant att höra, sa jag med uppriktigt intresse.

Hon fick en påse när hon bad om det och utlånet gjordes korrekt - så jag tror att jag undgår kritik för det inträffade. Hon fick i dag ett överraskande möte med biblioteket det kan jag garantera. Och jag har lovat mig själv att inte mera skämmas över kunskap och bildning i den mån jag har några ytterst små flarn av dessa.

När det gäller evidensbaserade studier så är diskussioner om best practice och evidence based librarianship ganska inne just nu (tror jag för inte har jag den omvärldskoll som jag brukade ha) i branchen. Evidence based academic or information literacy? Det kunde vara intressant att hitta motsvarande epistemologiska spänning inom Library and Information Sciences LIS. Jag undrar om min gamla hypotes om en realistisk ontologi i kombination med en relativiserad epistemologi fortfarande står sig eller om jag skulle behöva se världen med andra glasögon tio år efter mina studier.

Dessutom är jag alltid intresserad av att vända och vrida på sådant som är hett och hippt eller på. En självreflektion har större förändringspotential liksom en intern kritik är mer intressant än sådan som kommer från kontrahenter. Eller?

Kritisk diskursanalys a la Fairclough

Talet om informationskompetens: Implikationer för relationen mellan bibliotekarier och användare

heter en D-uppsats som kom i augusti förra året och som jag fick tips på redan då av en professor i företagsekonomi som jag känner - men som jag inte hittade hur jag än sökte! Tiden var kanske inte mogen? Uppsatsen sätter en tumme rakt i ögat på mig tror jag, hoppas jag, menar jag! Jag borde själv ha skrivit just en sådan uppsats. Jag får hjärtklappning och känner mig lite smått upphetsad faktiskt.

Det är Ola Pilerot som har handlett studenterna så jag ser verkligen fram emot att läsa, den sjuttifyrasidiga utskriften ligger nu ännu varm av kopieringen i min hand.

Nyckelorden är: informationskompetens; kritisk diskursanalys; högskolebibliotek; bibliotekarie–användarrelation; användarutbildning. Länk till fulltext kan den riktigt intresserade få via uppsatser.se

Mumsfillibabba!

midnatt

Rubriken “Why learning about emerging technologies is part of every librarian´s job” kändes helt enkelt så elementär så att jag länkar till Kathryn Greenhills slide-show som där finnes nåbar via bloggen Anns agenda. Osedd i sin helhet när jag skriver detta men jag vet precis vad budskapet handlar om. En bibliotekarie som förklarar varför it-teknologi är oundgängligt för bibliotekarier. Känns egentligen konstigt på ett forskningsbibliotek 2009 att behöva argumentera kring varför vårt ständiga behov av informationsteknologisk uppdatering är väsentligt i mötet med användaren. Snart är det dags för alla att testa, leka och lära av det som unga vuxna lever med på webben i form av nåt liknande projektet 23 things. Att begripa lärandet och kreativitetens roll i relation till biblioteksresurser är inte möjligt att hålla utanför webben.

Om möten som berör oss

I kväll läste jag ett inlägg och länk till Ingrid Atlestams blogg. Jag kan inte påstå att jag aktivt deltar i BIBLIST men jag störde mig på vad jag uppfattar som en negerande hållning som inte tillför mig något alls jämfört med en kritiskt reflekterande som fordom förekom på den politiska vänsterkanten. bis var kanske bättre förr :-)

Atlestam skriver bland annat att möten i biblioteket är en bieffekt av bibliotekens kärnverksamhet, utlån av böcker. Hon skriver om Halmstadskonferensen i Bergen att "biblioteken ska bli mötesplatser, detta senaste modeord i bibliotekssammanhang, vad är det egentligen för fel på bibliotek?"

Jag tycker det är bra att som organisation ibland ställa sig (själv)kritiska frågor av sorten: -Vad är det egentligen för fel på bibliotek? Men frågan ovanför var antagligen retorisk snarare än kritisk.

Om man låter folk få ha sina möten på biblioteket utan för många restriktioner
och regler så kan låntagarna (eller besökarna, brukarna, kunderna, användarna, ungdomarna) ha möjlighet att vara aktiva och bemyndiga sig sitt bibliotek.

Jag håller inte med om att bibliotek alltid är bäst på bibliotek. Om man istället på olika sätt medvetet eller inte signalerar att det inte är okej att möta varandra med eller utan litteraturen så har vi kommit svaret på frågan om vad det är för fel närmare.

Modeord eller ej - biblioteket är en bra plats för riktiga möten.

Ett nytt (kreativt?) år

Så hur kommer nästa år att gestalta sig? Förenklade rutiner, enhetligare tjänster och mer undervisningstimmar. Fler tjänstgöringstimmar ute i biblioteket på grund av personalnedskärningar och fler arbetstimmar på grund av ökad tjänstgöringsgrad. Jag är glad över att inte vara varslad som så många andra detta nyår.

För egen del försöka hitta förnöjsamheten som är en dygd i mina ögon. Det sker ej med lätthet varje dag om yrket valdes för att få ihop pengar till hyra och uppehälle och att kunna få ett fast arbete snarare än för intellektuell utmaning eller personlig utveckling. Dessutom är och förblir bibliotekariens yrkesetik relativt hederlig i någon bemärkelse. Påståendena "kunskap är emanciperande" och "kunskap är makt" ligger implicita i varje dags arbete med att tillgängliggöra kunskapen. Jag tänker mig att forskaren på samma sätt producerar kunskapen men sällan delar den med andra utanför sin egen gemenskap.

Det är lätt att fastna och göra ett administrativt system till ett mål i sig när åren går. Det är betydligt svårare att hitta motivation, lekfullhet och kreativitet om systemet inte endast är ett verktyg utan blir ett mål i sig. System är i sig aldrig motiverande utan utgör en direkt motsats till kreativitet. Kreativitet innebär ett växelspel mellan kaos och ordning men kreativitet för mig är inte systematisk. Rätta mig om jag har fel höll jag på att tillägga men frågan handlar inte om huruvida jag har rätt eller fel den här gången.

På tal om kreativitet så har jag återigen sett Larry Lessigs inlägg om user driven content och även om inte hela föreläsningen faller mig i smaken så sägs något väsentligt om den nya form av kreativitet som likt maskrosor i asfalten tar sig upp och utmanar ett juridiskt system.

Jag hade ofta idéer och jag delade ofta med mig av dem i min organisation och blev mestadels mött av tystnad. Jag fick sällan några kommentarer, varken positiva eller negativa på mina idéer förrän först de senaste två åren. Min slutsats blev inte att det är dumt med idéer utan att det inte finns så många i min närmaste omgivning att dela dem med. Varför det blev så ska jag låta vara osagt just nu men jag tror att kreativitet i en kunskapsorganisation är en social aktivitet och ej ett individualistiskt projekt.

Ska läsa en krönika om en utlovad renässans för referensarbetet och se om jag blir på bättre humör.