Om bibliotekarien som lärare

Deltog i en temadag på KTHB häromveckan.


Jag tänker att jag inte tog hänsyn till kontexten tillräckligt mycket. Där fanns en påbörjad diskussion om vad specifikt vi bibliotekarier kan bidra med när det gäller att berätta om otillåten plagiering för studenterna. Vi har relativt sett många möten med studenterna. Lärare träffar de studenter som han eller hon möter i egenskap av kursansvarig eller föreläsare och inte minst i handledningssituationerna.


Att diskussionen förs vid ett tekniskt universitet är i sig väsentligt att utgå ifrån. Det är det jag menar med kontext. Det finns även konstnärliga utbildningar vid lärosätet. De traditioner som varje disciplin säger sig ha kring refererande och citerande är den utgångspunkt som, vare sig man vill eller ej, inte går att komma ifrån. Strukturer och former vid universiteten har en viss rigiditet. Det är innehållet som ska vara originiellt och nyskapande och inte formerna. "Content is still king" i det sammanhanget, kan man säga. Det blir lättare att dela resultat och tankar om de citeras och refereras på ett hederligt sätt. Det är en pedagogisk fråga för lärare och bibliotekarier att förstå och också omfatta ett källkritiskt förhållningssätt.


Om jag ska vara självkritisk så blev min utgångspunkt samhällsvetenskapernas domän, eller som jag själv tog upp, mitt huvudämne är humanistiskt. Jag tror trenden vid KTH är att man rör sig mot att öppna gränser och röra sig mellan disciplinerna. Även om vetenskapens specialisering kräver djupa studier så är det möjligt att samarbeta med forskare från andra kulturer.


Även om vetenskapsteori innehåller kunskapande om forskning i såväl teknik som inom psykologi eller fysik så är utgångspunkten att den vetenskapliga verksamheten alltid pågår i ett socialt sammanhang. Därmed inte sagt att kunskapens karaktär eller form av nödvändighet ter sig social i sig. Jag fick en fråga efteråt kring saken. Man kan se uppdelningen som godtycklig, arbiträr, blev mitt svar men jag är inte säker på om frågeställaren ville fortsätta ett samtal bortom dikotomin eller om han ville tillrättalägga det jag sa.


Jag tror att han var inne på att uppdelningen var obsolet, föråldrad. Jag tror han hade en poäng och att jag underskattade publiken genom att vara svepande kring min egen förförståelse av vetenskaperna och den betydelse det får när jag ska iscensätta en undervisningssituation som bibliotekarie. Det kändes ovant att någon ber mig förtydliga och utveckla mina tankegångar för deras egen skull.

Intrycket är att vi först behöver synliggöra att forskningsbibliotekarier de facto undervisar och så har gjort i alla tider. Det verkar vara ett okänt faktum vid många lärosäten eftersom vi är en tyst yrkeskår som av olika anledningar inte funnits med i samtal som förs kring bibliografiska referensers roll, plagiering eller källkritik.