skrivtrött.

On listening and reaching towards a dialogue

I find the dialogue and sometimes just listening to colleagues useful. Sometimes the problem might be to be able to listen. One may be tired or your mind may be elsewhere. It may be a characteristic of my personality but to really hear somebody out and to reflect upon and incorporate the said is really difficult. When I succeed it results in some sort of insight and learning. It is really great when it happens.

In fact a dialogue is a unique incident in daily life, still that is what the strive is about when supervising bachelor students on information retrieval.

Today was a classical one. The male student is really a bright one and I must try hard all the time not to underestimate the capability on his behalf. One could think it is a easy task to guide a focused and eager student. On the other hand is the fact that the information seeking process has just began and the problematization has nearly begun, any how it is still in the head of the student. It may be the first time the research question is articulated verbally in my room.

The first meeting with their supervisor is still to be held and this is a re-occuring phenomena; The chaotic days when the problem is not formulated, no literature is decided and ideas swing here and there and hopefully som brainstorm takes place. These are the most ungrateful sessions I hold as a librarian of in supervising database searching. Still the students really are not receptive for this at all, the quality of the dialogue seems to be crucial or rather that I am showing genuine interest and that I listen. The supervisor is going to have this role later on and then I can contribute. But if the student is satisfied, and this one today was, what´s the big deal?

It is my frustration of how much time that is lost; if search concepts are adequate and sources are reflected upon then the really interesting searching could begin. But that is a idealistic situation and it very seldom take place in the daily life of a university librarian.

I am of course indepthed to Carol Kuhlthau for the schematic but still useful formulation of the process of writing a thesis:
Kuhlthau, Carol (1993) Seeking meaning : a process approach to library and information services. Norwood, N.J. : Ablex.

Vad handlar det om egentligen?

legitimering, konstruktion av ett ämne, markering av vad som hör hit och vad som inte hör hit. makt naturligtvis och så ansvar som går hand i hand eller är andra sidan av myntet. Många på min arbetsplats har och tar ansvar men har lite inflytande. En hel del andra har och tar makt men tar inget ansvar.

Kan man formulera sig kring detta med vikten av att veta sin roll som bibliotekarie i förhållande till forskaren. Det betonades i paj-projektet som västentligt. Varför får inte bibliotekarien lägga sig forskningsområdet för att bli framgångsrik i sin roll som kontaktbibliotekarie? Det undrar jag. Är det ens möjligt att INTE någon gång ha uppfattningar om vetenskapsområdet? Och jag skulle gärna vilja veta varför det inte är tillåtet. Ur bibliotekets perspektiv och ur forskarens. Brukar inte bibliotekspraxis vara ett område som alla uttalar sig om? Jag tänker ibland på den tysta kunskap som vi äger som handlar om just att man ständigt gör bedömningar av hur mycket information och på vilket sätt den ska presenteras för personen som står framför en. I förhållande till läraren kanske man vinklar på ett sätt och inför grundutbildningsstudenten på ett annat. Jag menar naturligtvis inte att meningen blir annorlunda, men vi tar hänsyn till, eller tror oss göra i alla fall, vilken mängd av information och i vilken form den ska levereras. Jag märker att jag har ett alltmer instrumentellt informationsbegrepp. Men det beror nog på företagsekononomins karaktär samt på att jag på det sättet skiljer kunskaperna inom mitt ämne ifrån kunskaper jag har i mina egna ämnen. För att kunna klara av jobbet utan att bli tokig.


Jag uttalde mig lite drömmande om att kunna ägna sig åt att skriva på heltid. Varpå forskaren säger: Det vilar ett ANSVAR över det där.. jo, jo. Visst är det så svarade jag, det är sant. Och han tröstar mig med att den uppgift jag utför är betydelsefull för organisationen. Ack, ja. Som om vi inte redan är jävligt medvetna om vilken nyckelroll vi spelar men som vi varken har betalt för eller som belönas på annat sätt. Jag förstår varför bibliotekarierna på högskolor och universitet med tiden blir blassé och ointresserade av organisationens mål. Vi är ofta den mest initierade gruppen och vi är så flexibla och förstående och redo att hjälpa.